Veritas

För det mesta är sanningen obekväm.

Allan Pettersson 100 år

Den fenomenale tonsättaren Allan Pettersson skulle ha fyllt 100 år den 19 September i år. Men han dog i förtid redan 1980, plågad av reumatism och andra sjukdomar. Trots sin minst sagt tuffa uppväxt i fattigkvarteren på Söder i Stockholm gick han mot strömmen och blev först virtuos violinist för att sedan efter mycket omfattande studier bli tonsättare på heltid. 15 symfonier med mera hann det bli, där den mest kända är den sjunde symfonin (1967) och andra satsen ur tredje konserten för stråkorkester (Mesto, 1957). Överlag så är Allan Petterssons musik väldigt originell, dramatisk och understundom väldigt vacker. Levnadstecknaren Laila Barkefors betecknar hans musik som att ”mitt i kaoset kommer det öar av stor skönhet”. Hennes avhandling ”Gallret och stjärnan” om Allan Pettersson är väldigt läsvärd, så även hennes Petterssonbiografi ”Det brinner en sol inom oss”. Hon driver bl.a. tesen att fragment från Petterssons 24 sånger ”Barfotasånger” (1945) går igen i mer eller mindre alla stora orkesterverk. Han skulle alltså bearbeta de melodiska idéerna i hela sitt liv, som ständig inspiration kanske. Det mesta från Allan Petterssons penna finns utgivet på CD, livsnödvändig musik för människan.

Kung Johnny

Fruktansvärt bra musiker. Vilken jäkla glöd och energi i gitarrspelet!! Hade man 1/4 av Johnnys energi vore man nöjd.... Undertecknad är väldigt förtjust i sjuttiotalsproduktionen; bara 1974 kom ”Saints & Sinners” med fantastiska låten ”Blinded By Love” samt ”John Dawson Winter III” med ”Mind Over Matter” - hans två bästa låtar och kanske peakade han där trots problem med droger. Det är dock som solist jag uppskattar Winter som mest; det är aldrig någon tvekan i hans eviga idéflöde och han levererar alltid ett bra spel. Överlag gör Winter underbar Blues/Rock genom hela karriären, och med sin karaktäristiska sång går det aldrig att ta fel på vem som sitter vid rodret. YEEEAAAAH!!

Gugge Berra

Hur kan man ha missat denna konstellations alster? En orsak kan tänkas vara en inte alltför stor PR-budget:) Hursomhelst så levererar Gösta Berlings Saga en habil mix av trevliga influenser men vad som skiljer agnarna från vetet (eller i detta fall: originalen från copycatsen) är att man förvaltar intrycken på ett mycket förtjänstfullt sätt då man aldrig frångår sina ambitioner att vara originella. Visst kan man skönja lite King Crimson här, lite Gentle Giant och Samla Mammas Manna där men det låter i det stora hela väldigt personligt. Kanske kan man sakna vansinnet och lekfullheten från nyss nämnda grupper i bandets sound, men det är smällar man får ta. Tre släpp hittills från den svenska kvartetten, det senaste på Cuneiform Records - bara en sån sak:)

Plank-ton

Detta är ett band jag ofta återvänder till, Plankton från Ståkkhålm. Instrumental Blues/Rock med svenskt vemod kanske är en juste kategorisering? Det fina med denna kvintett är dels det eminenta radarparet på gitarr (Emil Fredholm & Christian Neppenström), dels det varierade låtvalet. Jag menar, kan man göra fantastiska rockversioner av ”Visa från Utanmyra”(!) och ”Uti vår hage”(!!) så har man lyckats tilltala ”svenskheten” hos undertecknad - dessa båda kompositioner torde tillsammans med en röd stuga med vita knutar samt ett svärmeri för sommarnaturen kunna symbolisera det ”svenska”. Musikaliskt är det influenser från USA/England som filtreras genom ett svenskt anslag. De båda gitarristerna visar upp ett brett kunnande, både spelmässigt och när det kommer till att få en Stratocaster att sjunga som det vackraste konsertinstrument - vi snackar ton här! Att gruppen även har den goda smaken att kontraktera Hans Arnold för ett par av sina omslag visar på en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Hittills har Plankton släppt fem fullängdare - jag hoppas på fler!

Påskrock

Har bl.a. spisat Queens Of The Stone Age’s samlade produktion denna påskhelg. Som vanligt faller inte allt undertecknad på läppen. Är en kräsen natur. Men måste säga att dessa farbröder med Josh Homme i spetsen överlag rockar väldigt fett. Vissa människor kan sätta sitt avtryck väldigt tydligt på vad de levererar. Mr Homme är en av dessa; från Kyuss och framåt kan man med lätthet urskilja hans varumärke. Ett mycket högt betyg till denne mans kreativitet alltså.

Ånger

Fan att man ska vara vegetarian.

Heja religion

Mångfacetterat.

Festens A och O

Min följeslagare.

Dagens outfit

Top från Coop, huvudbonad från Vatikanstaten, ansikts-behåring från Nürnberg.

Hyvää!

Den rätta looken

Har man talang behöver man inte stylas.

I betraktarens öga

Alla kan inte ha högt hårfäste.

Min första LP

Detta fonogram fick jag i gåva, inte det sämsta sättet att starta en skivsamling på kan man tycka så här i efterhand.

Rock

Det är ju han i gula tröjan som är intressant.

Hemma hos Reinfeldt

Det är inte lätt alla gånger.

Gammal teknik som fungerar tillfyllest

Har införskaffat ett stycke prima stämgaffel. Stroboskop är också bra, men vanliga stämapparater suger fett.

Rakning

Jag har problem att hitta en rakapparat som håller skärpan en tid. Är lite hårig.

Nyköpt

I  veckan kommer denna medelst brevbärare till HQ. Kompletta inspelningar från Reprise Records, inkluderar givetvis världens bästa debutalbum.

Överfallet

Blev attackerad tidigare idag utanför soprummet av ett konstigt djur.

Spisar Blackfoot...

Blackfoot, detta sydstatsrockande band spisas för fullt i HQ. Vad blir domen? En del juste, en del crap; mao lite ojämnt. Föredrar nog Allman Brothers' lite mer svängiga opus. Blackfoot är ju lite rakare i attacken så att säga. Favoriten är "Left Turn On A Red Light" från Strikes. Dock överlag bra sång och fint bett i gitarrerna.