Dagens fynd

Äntligen kan man digitalisera skön musik igen. 50:- för mojängen på loppis.

En klassiker

Inspirerande apparat!

Äntligen har den digitala tekniken blivit så avancerad så att man kan skrota det traditionella gitarrförstärkeriet för gått. Slut med dyra rörbyten, typ 75 sladdar, typ 75 kilo att kånka på, alla dessa separata pedaler med mera djävulstyg! Cliff Chase på Fractal Audio Systems har visat att det går. Och med råge dessutom. Förbluffande hög ljudkvalitét. Över 222 förstärkare omsorgsfullt digitalt modellerade och ett vitt spektra av det viktigaste för att få ett autentiskt gitarrljud: ”Impulse responses”! Dvs en ljudfil som återger olika högtalare, högtalarkabinett, mikrofoner och mikrofonplaceringar på ett väldigt behändigt sätt! Detta är i mitt tycke den viktigaste faktorn, det som färgar gitarrtonen mest. Mao ett komplext tonfilter. Och här finns det massor att välja på, allt för att hitta inspirationen. För det blir man när man kopplar in gitarren i denna magiska box! Jag har provat en mängd produkter av flera andra konkurrerande företag, men detta är något helt annat: en professionell produkt på en hög nivå! En ren fröjd för den kräsne gitarristen!

Dags att uppdatera?!?

Kanske att man ska ta tag i detta bloggande igen? Ett sex års uppehåll, jojo. Mycket har hänt i mitt liv. Både negativa saker som har varit jobbiga, men det senaste året har varit fantastiskt! Nu är jag på rätt köl igen. Hurra!

Veritas

För det mesta är sanningen obekväm.

Allan Pettersson 100 år

Den fenomenale tonsättaren Allan Pettersson skulle ha fyllt 100 år den 19 September i år. Men han dog i förtid redan 1980, plågad av reumatism och andra sjukdomar. Trots sin minst sagt tuffa uppväxt i fattigkvarteren på Söder i Stockholm gick han mot strömmen och blev först virtuos violinist för att sedan efter mycket omfattande studier bli tonsättare på heltid. 15 symfonier med mera hann det bli, där den mest kända är den sjunde symfonin (1967) och andra satsen ur tredje konserten för stråkorkester (Mesto, 1957). Överlag så är Allan Petterssons musik väldigt originell, dramatisk och understundom väldigt vacker. Levnadstecknaren Laila Barkefors betecknar hans musik som att ”mitt i kaoset kommer det öar av stor skönhet”. Hennes avhandling ”Gallret och stjärnan” om Allan Pettersson är väldigt läsvärd, så även hennes Petterssonbiografi ”Det brinner en sol inom oss”. Hon driver bl.a. tesen att fragment från Petterssons 24 sånger ”Barfotasånger” (1945) går igen i mer eller mindre alla stora orkesterverk. Han skulle alltså bearbeta de melodiska idéerna i hela sitt liv, som ständig inspiration kanske. Det mesta från Allan Petterssons penna finns utgivet på CD, livsnödvändig musik för människan.

Kung Johnny

Fruktansvärt bra musiker. Vilken jäkla glöd och energi i gitarrspelet!! Hade man 1/4 av Johnnys energi vore man nöjd.... Undertecknad är väldigt förtjust i sjuttiotalsproduktionen; bara 1974 kom ”Saints & Sinners” med fantastiska låten ”Blinded By Love” samt ”John Dawson Winter III” med ”Mind Over Matter” - hans två bästa låtar och kanske peakade han där trots problem med droger. Det är dock som solist jag uppskattar Winter som mest; det är aldrig någon tvekan i hans eviga idéflöde och han levererar alltid ett bra spel. Överlag gör Winter underbar Blues/Rock genom hela karriären, och med sin karaktäristiska sång går det aldrig att ta fel på vem som sitter vid rodret. YEEEAAAAH!!

Gugge Berra

Hur kan man ha missat denna konstellations alster? En orsak kan tänkas vara en inte alltför stor PR-budget:) Hursomhelst så levererar Gösta Berlings Saga en habil mix av trevliga influenser men vad som skiljer agnarna från vetet (eller i detta fall: originalen från copycatsen) är att man förvaltar intrycken på ett mycket förtjänstfullt sätt då man aldrig frångår sina ambitioner att vara originella. Visst kan man skönja lite King Crimson här, lite Gentle Giant och Samla Mammas Manna där men det låter i det stora hela väldigt personligt. Kanske kan man sakna vansinnet och lekfullheten från nyss nämnda grupper i bandets sound, men det är smällar man får ta. Tre släpp hittills från den svenska kvartetten, det senaste på Cuneiform Records - bara en sån sak:)

Plank-ton

Detta är ett band jag ofta återvänder till, Plankton från Ståkkhålm. Instrumental Blues/Rock med svenskt vemod kanske är en juste kategorisering? Det fina med denna kvintett är dels det eminenta radarparet på gitarr (Emil Fredholm & Christian Neppenström), dels det varierade låtvalet. Jag menar, kan man göra fantastiska rockversioner av ”Visa från Utanmyra”(!) och ”Uti vår hage”(!!) så har man lyckats tilltala ”svenskheten” hos undertecknad - dessa båda kompositioner torde tillsammans med en röd stuga med vita knutar samt ett svärmeri för sommarnaturen kunna symbolisera det ”svenska”. Musikaliskt är det influenser från USA/England som filtreras genom ett svenskt anslag. De båda gitarristerna visar upp ett brett kunnande, både spelmässigt och när det kommer till att få en Stratocaster att sjunga som det vackraste konsertinstrument - vi snackar ton här! Att gruppen även har den goda smaken att kontraktera Hans Arnold för ett par av sina omslag visar på en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Hittills har Plankton släppt fem fullängdare - jag hoppas på fler!